Rockports Born To Run
 
Vad då trött?

Vad då trött?

Mossning mossning på er alla små männskobarn, stora som små.

Fenris trötthet verkar helt klart vara som bortblåst sedan någon gång runt helgen. Min bästa gissning nu är att det var en tillväxtfas, plus att han har börjat lära sig att faktiskt koppla av lite bättre inomhus.

Han växer i alla fall bra. I fredags (12 mars) vägde han 17,0 kg, att jämföra med 13,6 kg ganska precis två veckor tidigare. Jag skulle inte bli förvånad om han lagt på sig mer än så sedan dess. Han äter i alla fall med precis lika god aptit som vanligt, och vart än den energin tar vägen så är det inte till några överdrivna fettlager i alla fall.

I lördags lastade jag in bara honom i bilen och åkte ut till ett skogsparti en bit hemifrån där han aldrig varit tidigare. Vi var där i ungefär en timme och han fick strosa runt i sin egen takt och i stort sett efter eget huvud. Det var riktigt populärt! Tråkigt bara att den del av det skogspartiet som ligger närmast vägen verkar användas som soptipp av några – man får verkligen hålla koll där så att han inte sätter i sig allehanda olämpligt.

Igår (onsdag) fick han och Idun vara i hundgården en stund och leka, och jag passade på att fotografera. En sak är i alla fall säker, de två tycker om varandra nu. Det märks på Idun att hon bryr sig om honom, även om han kan vara riktigt jobbig ibland. “Kanhända att han är en odåga ibland, men han är i alla fall vår odåga” verkar hon resonera. I alla fall än så länge så har hon ibland en ängels tålamod med hans påhitt, även om hon kan säga ifrån när han blir för jobbig för henne. Alltid väl avvägt och han blir bättre och bättre på att lyssna på hennes tillsägelser också.

I kväll var vi ute på en promenad som till slut blev någonstans runt en timme både längs grusväg och genom skog, och jag trodde att han skulle sova gott efter det. Tji fick jag – han ägnade ytterligare ungefär 20 minuter åt att röja runt med Idun efter att vi kom in! Han har nog läst den där sidan i boken där det står att lek är viktigt för valpar flera gånger om. På kissrundan efter middagen ville han in i hundgården också, gick fram till grinden och visade ganska tydligt att han ville in. Jag tar det som ett tecken på att han trivs där.

Lite tråkigt är att vi har haft ett mindre bakslag i rumsrenhetsträningen. Det gick bra i över en vecka utan någon olycka alls, men sedan i helgen har han haft tre olyckor, även om jag borde ha kunnat både förutse risken för och förhindra åtminstone en av dem. På plussidan är att han blir bättre och bättre på att säga till att han behöver komma ut på lämpligare sätt än att tugga på möblerna. Det är inte lätt alla gånger att vara liten!

Det var nog allt för den här gången. Tjillevipp!